One night to be confused

Varje kväll samma tomhet. Får varje dag att gå genom längtan till något annat, ibland vet jag (eller hittar på) vad jag eftersträvar, ibland kan jag inte ens förmå mig att se vad det där andra är, men jag sätter det fortfarande som ett mål. 
Jag tvättar utsidan och täcker det gamla och fula och tragiska. Tror att det på något magiskt sätt ska absoberas av mitt inre, att det gamla och fula och tragiska plötsligt ska försvinna och ersättas av det konstgjorda nya fina. 
Jag försöker formulera i ord men det kommer bara ut som klyschor och bortviftanden, det är inte som att jag vill ha hjälp ens när jag ber om den, "Jag drunknar men det går bra tack ändå för att du lyssnade". 
 
 
 
 
 

482 dagar

Över ett år sedan panikångestmonstret bosatte sig i min kropp nu
 
Jag undrar om allt hade varit så som det är och inte är nu, om det inte hade hänt. Men å andra sidan var det väl bara en tidsfråga innan allt som hänt och inte hänt skulle bli? 
 
Det är inte att känna som är jobbigt, det är att känna allt och inte känna någonting på en och samma gång, jag pressar ut tårar tills de rinner i tusen bäckar nerför mina kinder, över den rundade hakan, ner på halsen. De flesta hinner jag torka bort innan de faller ner i knät men inte alla. 
 
22:11 - sätter mig på badrumsgolvet med ryggen mot dörren och virar en stor handduk runt mig. För att bli varm? För att bli omsluten? Den luddiga badrumsmattan känns mjuk mot mina bara fotsulor och jag tänker för en stund att "här skulle man nästan kunna somna". Stirrar mot tvättmaskinen, blicken fastnar totalt, är någon bakom duschdraperiet? Är det såhär verklighetsfrånvaro känns? Jag skäms över att jag faktiskt njuter en sekund av känslan, det är bara jag och universum och evigheten, jag kan slungas ut i rymden nu, krossas i miljoner bitar, det gör mig ingenting.
 
 
 

Tankar och minuter

 
◊ Undrar om han vet att han inte har knäppt skjortan hela vägen, vet han att jag äcklas av honom, behöver han ens bry sig? (Han är man)
 
◊ Finns det i själva verket i mitt inre bara ren cynism och förakt för alla som står mig närmast, är jag inte mänsklig, inte förmögen att skapa emotionella band, på riktigt? (Det verkar nämligen så) 
 
◊ Vegetarian istället för självsvält? Försöker granska mig själv, mina innersta tankar och se om kontrollbehovet fortfarande finns där, om en gränsdragning har ersatt en annan. (Självklart din idiot) 
 
◊ Speglarna (varför). Bara två ögon, en näsa, en mun, blek och prickig hud som stirrar tillbaka. Det är inte jag. Det är jag, min uppenbarelse, mitt väsen, men inte jag. Tar bort den där bilden, den som hade likes och kommentarer, äcklas av mig själv. (Påminner om den 5 år gamla känslan)
 
 ◊ Återigen ilskan, inåtvänd, ensam, vill vara ensam, vill inte träffa någon, nej, ingeningeningen säger jag. (Håll t y s t)
 
◊ Per automatik-mornarna. Dagarna rasar förbi, jag carpar ingen-fucking-ting. (Inte vara otacksam nu lille du)
 
◊ Magen, hjärtat, hjärnan som kniper. Lungorna kippar efter andan. (Ohållbart)