482 dagar

Över ett år sedan panikångestmonstret bosatte sig i min kropp nu
 
Jag undrar om allt hade varit så som det är och inte är nu, om det inte hade hänt. Men å andra sidan var det väl bara en tidsfråga innan allt som hänt och inte hänt skulle bli? 
 
Det är inte att känna som är jobbigt, det är att känna allt och inte känna någonting på en och samma gång, jag pressar ut tårar tills de rinner i tusen bäckar nerför mina kinder, över den rundade hakan, ner på halsen. De flesta hinner jag torka bort innan de faller ner i knät men inte alla. 
 
22:11 - sätter mig på badrumsgolvet med ryggen mot dörren och virar en stor handduk runt mig. För att bli varm? För att bli omsluten? Den luddiga badrumsmattan känns mjuk mot mina bara fotsulor och jag tänker för en stund att "här skulle man nästan kunna somna". Stirrar mot tvättmaskinen, blicken fastnar totalt, är någon bakom duschdraperiet? Är det såhär verklighetsfrånvaro känns? Jag skäms över att jag faktiskt njuter en sekund av känslan, det är bara jag och universum och evigheten, jag kan slungas ut i rymden nu, krossas i miljoner bitar, det gör mig ingenting.
 
 
 

Tankar och minuter

 
◊ Undrar om han vet att han inte har knäppt skjortan hela vägen, vet han att jag äcklas av honom, behöver han ens bry sig? (Han är man)
 
◊ Finns det i själva verket i mitt inre bara ren cynism och förakt för alla som står mig närmast, är jag inte mänsklig, inte förmögen att skapa emotionella band, på riktigt? (Det verkar nämligen så) 
 
◊ Vegetarian istället för självsvält? Försöker granska mig själv, mina innersta tankar och se om kontrollbehovet fortfarande finns där, om en gränsdragning har ersatt en annan. (Självklart din idiot) 
 
◊ Speglarna (varför). Bara två ögon, en näsa, en mun, blek och prickig hud som stirrar tillbaka. Det är inte jag. Det är jag, min uppenbarelse, mitt väsen, men inte jag. Tar bort den där bilden, den som hade likes och kommentarer, äcklas av mig själv. (Påminner om den 5 år gamla känslan)
 
 ◊ Återigen ilskan, inåtvänd, ensam, vill vara ensam, vill inte träffa någon, nej, ingeningeningen säger jag. (Håll t y s t)
 
◊ Per automatik-mornarna. Dagarna rasar förbi, jag carpar ingen-fucking-ting. (Inte vara otacksam nu lille du)
 
◊ Magen, hjärtat, hjärnan som kniper. Lungorna kippar efter andan. (Ohållbart)
 
 
 

Ytligt: minimalism

Jag fick en uppenbarelse för ett par månader sedan att jag faktiskt trivs bäst och själv tycker att jag får fram mina drag mest när jag bär väldigt lätt och tunt smink, sedan dess har jag i princip sagt hejdå till mina tyngre puder, eyeliner och ljusaljusa concealers. Tror detta är på ingång mer och mer i *modevärlden* också, skarp contour och annat "coolare" trängs undan lite grann av den mer ljuva slöjaktiga makeupen. Jag minns dock att jag hörde något så avskyvärt som "För att ha lätt och naturlig makeup är felfri hy A och O!! :)", det är ju helt fel! Ett sådant tänk bidrar bara till att folk inte vågar "sätta stopp" för man vill täcka varje liten por. Jag har lååångt ifrån felfri hy men jag kommer inte låta det hindra mig från att ha smink på det sättet jag gillar mest. 
 
Här är hur som helst några inspirationsbilder jag gillar att have in mind när jag numera sminkar mig:
 
 
smgaito
Simple makeup, glossy lip and minimal eye.