Återträff och tjafs-ångest

Igår träffade jag några vänner för att fira hemkomsten av en kompis som varit utomlands ett helt år, det kändes så sjukt men ändå helt normalt att hon var hemma. Vi pratade, åt goda saker och sen blev kvällen lite väl sen för min del så jag åkte hem.
 
Dessvärre resulterade en enligt mig dum kommentar av pojkvännen till något slags gräl (obs väldigt odramatiskt) och som den konflikträdde personen en är hade jag ångest under ungefär hela tiden innan jag somnade (trots att vi hade blivit "sams") samt vaknade i morse med magont och tryck i huvudet. Så här sitter jag nu och försöker å ena sidan rationalisera bort dessa känslor, försöker förklara logiskt för mig själv att han inte kommer lämna mig för ett gräl som varade i cirka fem minuter och som egentligen inte handlade om någonting speciellt. Andra sidan av mig vill bara skrika, gråta, ringa och säga förlåt (för vad vet jag inte) och typ lova min eviga kärlek till honom. Den tredje sidan av mig utsätts för svallvågor av ilska när jag "kommer på" dumma saker han sagt, förut, tror jag, känns det som(förmodligen inbillade och överdrivna). Det är nog en slags försvarsmekanism kombinerat med att min ilska allt som oftast undantrycks för att jag inte har energi att kanalisera ut den på någonting eller någon, det resulterar i att ilskan blir en hel svart klump av abstrakta minnen med svek, hänsynslöshet och arrogans.
 
Det hjälper ju inte att antagningsbeskedet till universiteten ges ut idag.
Hjälp.

Kommentera här: