Jag

 
 
Såg att min blogg plötsligt hade fått lite liv och rörelse omkring sig, men med tanke på att det här mest är som en dagbok för mig har jag inte presenterat mig ordentligt. (Vilket jag ju i och för sig inte kommer göra fullt ut nu heller då jag vill vara en anonym liten bloggare. Hehe.)
Här ovan ser ni en vacker mind map:ig bild som är något slags hopkok av allt som står här nedan, så orkar en inte läsa kan en ju bara titta på denna och försöka luska ut vad jag är för slags människa.
 
Jag är i alla fall 20 år, en lite vilsen människa som försöker hitta en någorlunda härlig väg fram genom livet. Denna väg får gärna kantas av kreativa utlopp i form av både arbete och fritid. (Mitt favoritsätt är skrivande, på dator eller med fina bläckpennor.)
 
Några dåliga stunder i mitt liv var då jag började gymnasiet och ångesten kom galopperandes in i mitt liv, där den mer eller mindre har stannat sedan dess. Ångesten yttrar sig i sociala sammanhang, genom mitt oändliga kontrollbehov, samt tvångstankar. Under en tid var jag även ätstörd, något jag gudskelov tog mig ur. Rent allmänt tycker jag mig befinna mig på en mer stabil plats i livet och är lite mer harmonisk än för ungefär två år sedan, så det är ju positivt.
Ja vad spännande, lite psyk-prat!
Jajamen!
Kontrollbehovet beskriver ju sig självt egentligen, jag får ångest av att inte ha kontroll, gäller arbete/skola/fritid/allting. Här kommer även tvångstankarna in, då mängden tvångstankar minskar om min kontroll ökar. Jobbigt då en ju måste släppa kontrollen ibland, ingen orkar ha ansvar och vara på spänn dygnen runt.
 
Jag vet inte vad andra får för bilder av ordet tvångstanke men för mig har det alltid förknippats med extrema människor och dåd. Typ mördare som hör röster. Så är inte fallet för mig. Jag hör inga okända röster, jag hör de facto inga röster alls (det ska vara min egen då), utan snarare är det jobbiga tankar som kommer och går. Kommer och går. Kommer och går. Flera gånger. Jättemånga gånger. Till sist går det inte stänga ute.
Där kommer klassikerna "Stängde jag av spisen" "Drog jag i handbromsen innan jag gick ifrån bilen" "Släckte jag" "Tänk om min familj råkar ut för något idag" och svindlar förbi så en blir helt matt av ångest. Annars kan det vara "Volym på 5, 10, 15, 20..." "Ta ett visst antal steg till hållplatsen" eller "Dricka ett visst antal klunkar". Det blir mycket räknande. Rätt störigt om en frågar mig. On a positive note: Jag kan städa och organisera saker helt utan problem, jag kan till och med längta efter att få rensa och organisera min garderob exempelvis. Självklart inte hälsosamt om det går till överdrift, men än så länge känner jag mest bara lugn av att städa. (så låt mig okej?!)
 
Det sociala då: mer specifikt tycker jag inte om att vara i centrum, att träffa för många nya människor på samma gång(är även introvert vilket såklart bidrar till detta), att äta tillsammans med vem som helst eller Kallprata ©. Jag har en liten grupp av människor (läs: vänner samt pojkvän) som dock gör min vardag väldigt bra och det är skönt att ha så förstående, fina personer omkring en.
Jag är också otroligt mån om att göra mitt jobb och prestera i skymundan, jag har alltid avskytt att bli övervakad medan jag gör någonting som ska/kan bedömas. Jag satte mig alltid längst ut mot kanten i klassrummen under skoltiden för att så få som möjligt skulle kunna kika på vad jag skrev. Detta beteende, i kombination med att jag alltid varit en pluggis resulterade såklart i att människor tyckte jag var världens oskönaste person som inte kunde låta dem fusktitta på mina arbeten. I övrigt älskar jag att prestera, det är lite som min drog. Det och kaffe.
 
På tal om plugg och skolarbeten, jag tycker som sagt om att prestera och har alltid haft det lätt i skolan. Höga betyg, höga krav på mig själv, stort intresse av att helt enkelt lära mig saker. När andra struntar i skolan för att de mår dåligt, har skolan varit en tillflyktsplatsför mig. "Visst, ingen älskar mig, jag är fulast i världen och helt obetydlig, men jag kan i alla fall få ett A på provet i affärsjuridik." <--- obs detta är inte hälsosamt, men det är så det har varit för mig.
Jag tog studenten förra året och det var trots allt rätt skönt. Känner ingen vidare saknad, förutom den rutinmässiga kontakten med ens bästa vänner, men sådana relationer är något en får fortsätta underhålla i så fall. Under det som skulle vara ett "sabbatsår", alltså från september 2015, till juni 2016, jobbade jag på en högstadieskola, vilket var en enorm utmaning och väldigt kul.
I framtiden tänker jag mig någonting inom juridiken. Jag har sökt till juristlinjen nu i höst. Även psykologi skulle vara intressant men det kommer på andra plats, pedagogik är inte illa heller. Kanske universitetslärare i juridik? Jag vill också skriva en bok någon gång i livet, en sådan där klyschig dröm som levt kvar sedan jag var jätteliten.
 
Just nu arbetar jag på en begravningsbyrå, vilket jag har gjort varje sommar sedan jag var 16 år. Det är lite som ett receptionist-yrke som innefattar telefonsamtal, enklare bokföring, kassahantering, generell service och detta med inslag av allt-i-allo (typ vattna blommor, stoppa kuvert, sortera papper).
"Men ääär det inte deppigt och sorgligt???" frågar många. Nej, inte speciellt. Jag vet inte om jag är helt kall men det är inte ett dugg jobbigt att arbeta här, nu har jag inte direktkontakt med de anhöriga, och behöver inte sitta mittemot gråtande anhöriga, men jag har ändå svårt att tro att det verkligen skulle drabba mig så pass mycket om personen inte hade någon som helst anknytning till mig. Självklart ska en ju vara tillmötesgående, finkänslig och visa empati, men därmed behöver inte de anhörigas sorg påverka en så mycket. Detta utvecklas säkerligen allt efter åren går, och jag har tänkt på det att som anhörig är det nog skönt att träffa någon som gör praktiska och logiska saker, så en kan organisera situationen och bearbeta sorgen efter en avliden på ett annat plan, än att enbart träffa andra människor som drar upp de sorgliga känslorna så att säga. Dessutom är människorna jag träffar oftast bara tacksamma över att allt blev så fint och bra i samband med deras anhörigas begravning, då känns det bra i hjärtat.
Det värsta med mitt nuvarande jobb är de här mest tragiska fallen: mord, självmord, unga, människor som ringer in och säger att deras anhöriga snart kommer dö och att de därför vill börja bestämma saker inför begravningen redan nu. Dock har jag nog blivit lite arbetsskadad då jag ibland går runt och tänker på hur min egen begravning ska vara. Det var faktiskt också detta jobb som inspirerade mig till att bli organdonator. (Här kan man anmäla sig att bli det förresten). Här kommer en in lite på vad jag är för slags människa. Jag tycker det är viktigt med sådana saker. Det kan tyckas vara en liten sak att bli donator men för mig känns det som en självklarhet att jag på något sätt vill kunna bidra till att människor får bättre livskvalité och att forskare kommer på smarta revolutionerande lösningar.
 
 
 
Nu några snabba punkter:
 
♦ Favoritmusik: Otroligt skiftande, dunkig hip hop, house, och trap i bilen och på fest med bra högtalare. Fin indieelektronisk musik, mysig folkrock, släpig brittisk indiepop, skränig 70-talspunk i övrigt.
 
♦ Favoritfilm: Mäktiga håll käften-filmer (Interstellar och Inception), fina indiefilmer och dramafilmer (Moonrise Kingdom, Lost in Translation, Juno, Ghost World). Harry Potter såklart. Samt vissa klassiker. Wes Anderson, Quentin Tarantino och Christopher Nolan är favoritregissörerna. Har oftast en eller flera favoritfilmer ur varje genre. Kommer nog göra en mer utförlig "filmguide" i ett inlägg där jag tar upp olika favoritfilmer som passar olika humör/personligheter/dagar. Hatar när Snubbar gör "Måste se"-filmlistor, så består den enbart av vita gubbar, gangsters, knark, (onödigt) våld och skevt sex. Med måtta, som en brukar säga...
 
♦ Favoritmat: Italienskt-ish! Pasta! Ost! Basilika! Tomat! Bröd! Går inte misslyckas.
 
♦ Favoritdryck: Kaffe. Dricker oftast vatten till maten men det är ju så tråkigt. Vin och viss öl om en är på det humöret.
 
♦ Favoritsysselsättning: Skriva, gå promenader, klottra i skrivblock, hänga med min kille och övriga fina personer i min närhet, film, fotografera, inredning, tänka på rymden och sånt där.
 
 
 
 
 
Om någon har läst hit är jag mer än imponerad, tack för visat intresse och så vidare. Det här är nog inläggsrekord. Hejdå. Kram.
 
 
Feel free att kopiera detta inläggskoncept(?).
 

Kommentarer:

1 linnea:

skriven

Hittade bokstavligen precis hit igår så !! tack för inlägg! hehe kram!

Svar: Men vad bra! Äsch tack för läsning, kram!
vitblomma.blo.gg

2 Linnea Aurora:

skriven

Älskar det här inlägget!! (Och ser verkligen framemot din kommande filmguide!!)

Svar: Vad kul! (Åh nu blev jag peppad att skriva det, tacktack!)
vitblomma.blo.gg

Kommentera här: