Tillbaka

Nu är jag hemma igen.
På få dagar har det hunnits med så mycket
Det var precis så fint och coolt och härligt som i filmer
och oj vad mycket folk
så många intryck för mitt huvud
Intressant upplevelse att kastas mellan panik över trängsel, folkmängd och anonymitet
till att i nästa stund älska det.
 
 

Dagen före

Sitter vid skrivbordet, tittar på Game of Thrones samtidigt som jag noppar ögonbrynen.
 
Undrar vad patriarkatet skulle säga om detta. Undrar var de skulle börja.
Kanske börjar de med att säga vilken fake-geek, samt teaser jag är, när jag som kvinna tittar på en fantasy-serie, enbart för att  verka "djup  och unik" inför det manliga nörd-communityt. 
 
För att sedan fortsätta med att berätta för mig vilken äcklig falsk och ytlig bimbo jag är, som tycker om att experimentera med mitt utseende.
 
Nåväl.
Idag är dagen innan jag åker till New York med familjen, jag kan inte förstå det. Staden som så många gånger uppenbarats på tv, film, i böcker och på sådana där klyschiga affischer var och varannan svensk medborgare har uppsatt i deras vardagsrum. Tio podcasts nedladdade. Två par jeans, fyra shorts nedpackade. Miljoner tankar i huvudet.

När en skapar naturkatastrofer genom att bara finnas

Onsdag, jobb. 
 
Är så stressad. Dagar innan sommarlovet innebär brutna rutiner. Inställda saker, nya saker, onödiga saker. Blir så fruktansvärt stressad. Varför inbillar sig folk att rutiner är till för att brytas. Det är ju det värsta. Var är tryggheten? 
 
Kalas. Många människor. Mat. Prat. Ögonkontakt. Eller snarare ingen ögonkontakt. Dricka för fort. Allt låter ju så bra då. Ångest. Tankar någon annanstans. Hur stavar en ens det ordet. Någonannanstans? Någon annan stans? Sansa mig. 
Vad ska du göra till hösten? Skammen. Den ologiska.
Inte vara kvar här. Får se hur det blir. Vill inte verka som något annat. Än jag är. Vill inte skapa vackra bilder. Jag är ju en enda stor naturkatastrof.