482 dagar

Över ett år sedan panikångestmonstret bosatte sig i min kropp nu
 
Jag undrar om allt hade varit så som det är och inte är nu, om det inte hade hänt. Men å andra sidan var det väl bara en tidsfråga innan allt som hänt och inte hänt skulle bli? 
 
Det är inte att känna som är jobbigt, det är att känna allt och inte känna någonting på en och samma gång, jag pressar ut tårar tills de rinner i tusen bäckar nerför mina kinder, över den rundade hakan, ner på halsen. De flesta hinner jag torka bort innan de faller ner i knät men inte alla. 
 
22:11 - sätter mig på badrumsgolvet med ryggen mot dörren och virar en stor handduk runt mig. För att bli varm? För att bli omsluten? Den luddiga badrumsmattan känns mjuk mot mina bara fotsulor och jag tänker för en stund att "här skulle man nästan kunna somna". Stirrar mot tvättmaskinen, blicken fastnar totalt, är någon bakom duschdraperiet? Är det såhär verklighetsfrånvaro känns? Jag skäms över att jag faktiskt njuter en sekund av känslan, det är bara jag och universum och evigheten, jag kan slungas ut i rymden nu, krossas i miljoner bitar, det gör mig ingenting.