Nummer-hatbrev till Er.

5 år. 
Ett halvt decennium som gått sedan män som er plågade mig, förödmjukade mig.
Jag sökte upp era namn på den där sidan. Den där man kan se om någon har begått brott. Fem av er sökte jag upp och tre av er kom upp fint och prydligt på resultatsidan. Som om det vore en merit. 
 
En 0,15 milligram 
En köpesskilling 4 200 kr, ansökningsavgift hos Kronofogdemyndigheten 300 kr, eget arbete/ombuds arvode 380 kr, tilläggsavgift till tingsrätten 600 kr
 
Mer behövde jag inte leta, för min del kvittar det om ni blivit pacifister eller mördat en hel förskoleklass. 
 
Jag letade upp någon av er på Facebook, på Instagram, absurd känsla att hitta dig som om du vore en gammal klasskamrat. Du har skaffat tjej, jag undrar hur ni har det. Pratar du fortfarande med andra? Ägnar du fortfarande timmar åt att krypa in under deras skinn? 
 
2 veckor senare. En av er smsade mig. Du ville att jag skulle veta att du minsann inte har glömt mig och mina lögner. Ett sådant brott, enligt dig. Den uppenbart kränkta men ändå kontaktsökande tonen.  Du trodde inte att ditt nummer skulle kunna kopplas till dig, jag hittade det på 5 minuter. 0:or, 7:or, 5:or och plötsligt var den exakta sifferkombinationen där, tillsammans med ditt namn. Seger.
Jag svarade dig aldrig. Vill tro att det ändå var jag som fick det sista ordet. 
 
Min hjärna blir aldrig hel igen. Min kropp kommer aldrig klara av kommentarer, speciellt inte positiva. Mitt grepp om hatet och ilskan kommer för alltid vara svagt. Alltid på gränsen att explodera, skjuta sig ut i atmosfären, rymden, världsalltet, i mig. Skapa svarta moln av sot som jag andas in för att fylla mina lungor med något annat än tomhet och iskyla. Sedan börjar allt om. 
 
Mitt liv är jakten på gläntan i snårskogen som är min verklighet. 
 
 

Kommentera här: